Wallström vill inte

Wallström vill inte ,  sa hon i natt enligt dagens DI. Och  professor Annika Härenstam på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet  säger i  GP att det
blir alltmer mindre attraktivt att vara chef i den nerbantade offentliga sektorn.  Tidigare var det attraktivt att vara chef.  Med titeln följde en automatisk ledarauktoritet. Idag, ibland, följer en automatisk nedvärddering av personen.

Kan det vara så att styrelser och medarbetare får de chefer de förtjänar?
 För vem vill vara ansvarig för en organisation där man redan från början inte har vare sig resurser, mandat eller stöd från egen ledning och medarbetare. Där man skall finna sig i att bli beskylld för att vara girig, psykopat och bara tänka på makt och pengar.
Igår erbjöds man ett chefsjobb  Idag, åtager man sig, eventuellt, ett. De som erbjuds chefsjobben idag kräver besked på hur deras blivande chefer är som ledare, vilka mandat de kommer att få och hur NMI (medarbetarindex) ser ut. Detta hände aldrig förr.  Förr handlade det mest om siffror och marknad. Idag  väljer en bra ledare sin arbetsgivare.
Om min teori, att de som inte vill vara chefer  är de som klarar arbetet bäst, håller. Då måste något ändras. Antingen är det fel på hela konstruktionen med att organisationer kräver ledare, eller så måste organisationerna ändra sig. Det vill säga medarbetarna och styrelserna.