Bara trevligt...

Igår kväll satt vi på grannens brygga och bara pratade. Jag hade bjudit in mig själv genom att bara ställa mig på en annan brygga i närheten. Såpass nära att de såg mig. Men såpass långt ifrån att de fick fatta sin inbjudan kort. Grannen ropade högt och bestämt: "KOM HIT!" Och det känns bra , när man slipper känna att man tränger sig på. För det ingår ju i det pappa* skulle kallat uppfostran. Att veta att det är ohyfsat. Att tränga sig på och att förhäva sig. Det är inte alls trevligt. Kvällen avslutades med "Tack för vinet och en såååå trevlig kväll. Och det var det verkligen. Men från det ena till det andra; I morse ringde en super trevlig tjej som vill byta jobb. Vet inte riktigt varför hon vill det. Tror det beror på att hennes karriär inte tagit den väg hon önskat sig. Andra personen har liksom kört om henne i finalen. Trots att hon är mer än väl lämpad och kompetent - För jobbet som en annan person just har fått. När hennes chef berättade för henne att inte hon, utan en extern person fått jobbet.Var hon naturligvis mycket förstående, min kompis som inte fick jobbet hon borde fått. För hur skulle hon annars ha uppfattats? Om hon sagt exakt det hon tycker. Det hade hon inte alls varit så trevlig längre. Men frågan är om det är trevlig man skall vara, om man vill göra karriär? I alla fall i arbetslivet. Passar kanske bättre på bryggan? *) Pappa hade födelsedag i går. För 103 år sedan.