Inte alltid som man tror...

Igår fick jag mig en tankeställare.Igen.

Lasse och jag satt på ett café på flygplatsen och väntade på att Julia och Marcus samt barnen skulle landa. Vi var de enda gästerna på hela cafét.Jag gick iväg för att handla i några minuter.När jag gick tillbaka till cafét såg jag att Lasses fått en kompis. Kul för honom.

Men ...när jag närmar mig bordet ser jag killen sitter vid ett annat bord. En halv meter från Lasse. Med ryggen mot Lasse.

De är knäppa spanjorerna tänkte jag. Ingen som helst känsla för personliga revir. Det fanns ju minst 20 andra bord att sätta sig vid. Och han borde ju verkligen veta .Han med sina dyra skor, sin svarta långa rock, sin välansade mustasch, sin svarta paraply och sin Hermés halsduk. Så vad i hela friden skulle han sätta sig så nära för?

Eftersom han just vänder sig mot Lasse ser han inte när jag kommer.Men så snart han hör min röst vänder han sig om.Får syn på mig och börjar blåstirra.Helt paralyserad. Tyckte det var konstigt att han stirrade så på mig. Vad hade jag gjort som gjorde honom så fanatikst intresserad? Kändes läskigt så jag stirrade ilsket tillbaka. Ni vet tysta leken....

Mitt under leken, hörs en duns i golvet. Och på golvet mitt under Lasses orange jacka ligger det något. En bomb? Hann jag tänka. Eftersom kostym-mannen rusade från platsen. Och sedan ser jag. Det är Lasses plånbok. Konstigt att den åkte ut från fickan alldeles av sig själv, tyckte jag. Det tyckte Lasse också. Länge.

Ända tills han insåg att killen på stolen bredvid just försökt att råna honom .

PS1.Kostymmannen satt på den orange stolen till vänster om stolen som jackan hänger på.(se bilden)